Vad ska jag säga.. Hade en rätt djup diskussion om att leva och kämpa igår. Det är min otroliga vän som jag nyligen tagit upp en bättre kontakt med igen som jag pratade med. Helt underbart att jag har dig kära du, helt underbart att någon kan förstå som du, finns alltid här. Det finns fler som jag kan göra nämnda som klippor. En brud jag känt i cirkus elva år, oj du. När sanningen är framme så vet jag vem som finns där, den som alltid ställer upp och lättar allt. En axel att gråta mot, en skyddande famn.
Har även lärt känna en annan människa, sånna som man trodde att man måste ha känt sedan födseln för att kunna prata på detta sätt som jag kan göra med dig. Nej dom växer då fan inte i träd, men jag träffade henne genom min bror, och på det sätt som du ser på saker och verkligen över öser mig med tankar och goda ord.. Alla behöver en sådan person som bara får en att le, hur illa allting ändå kan vara.

Just nu?...Blankt.

När saker blir återupprepade och folk får höra ett ständigt gnäll om livet, å mycket snack om samma sak å att dom borde bli less men inte blir de. Då vet man vilka som faktiskt ställer upp. Vilka man verkligen kan kalla vänner. Inte den som trumpt säger att det kan kvitta, inte hör av sig och bara skiter i, alla förtjänar något bättre. Vänskap? I fjärran.

Har kämpat på med fotograferingen av natur/djur och hjälpt grannen med dator probs, ska dit i kväll och kika hans mail som han ska ha iväg. Innan de ska jag till min ''farmor&farfar'' och visa lite sköna pics. När allt bara är fuck'd så ska man koncentrera sig på något man kankse kan bli bra på.


Måste dra in detta med att ha en mamma, som finns där, som stöttar en..Underbart vad mycket vi kan bråka om ingenting, och skratta åt allting. Att kramas i köket, hon dansar med mig. Att säga: -men du är ung du har hela livet på dig! När du fyller arton så ska vi till baren och partydansa och ragga! Ta med alla dina kompisar så ska vi dansa på baren!
... Åh mamma mia, du är ljuspunkten i mitt liv.