Alla har rätt till att göra sina egna val. All ta en del av vad alla säger och spekulera, dra i trådar kring ämnet man diskuterar och faktiskt dra egna slutsatser är ett måste. Alla kan säga så olika saker om exakt samma saker, ett ämne kan diskuteras på ett flertal sätt och lätt bli missuppfattat.
Det finns en sak runt mig som jag diskuterar mycket om, men som aldrig rikigt leder någon vart. Irritation och besvikelse är det mest som kommer ut från samtalen, men när jag ställs framför mitt ämne så blir jag glad, en slags lycka som ingen annan riktigt förstår. Jag drar mina egna slutsaser från allt det ni säger, men jag har inte berättat hela historian ännu, och jag tror jag ska hålla det på den nivån. Skulle jag börja över ösa all min lycka och all min kärlek så skulle det inte finnas lika mycket mysik kvar. Jag måste få vara lite hemlig och ni får ställa era frågor. Ett fullständigt svar blir det nog inte, men jag är fortfarande otroligt glad så pressa inte.

Har även gått och funderat en hel del på just det här med kärlek. Det tar ett tag för en människa att blir kär, på riktigt. Först kommer flirten, spänningen och ruset. Sen är det förälskelsen, snabb och utan misstankar, den kommer lika fort som den försvinner, i vissa fall. Sedan har vi nått fram till kärleken..En ständig lek och 20-frågor. Jag förstår varför det heter kärlek, någon dum fan missuppfattade stavelsen på kärlek som säkert från början stavades kort och gott ''Tjärlek''...Tänk er en tjock mörk flytande vätska som luktar skogsbrand. Doften från tjäran är besusande, man blir yr och dåsig om man andas i det för länge, och vem känner inte igen den sistuationen i att vara ''kär''? Inte nog med det så glömmer man allt runt om när man andas i denna dimma för länge. Man vill gå därifrån för man känner på sig att det finns motgång, det är inte helt rätt. Man kan få inreskador efter upprepade inandningar och yrseln blir förvirrande. Att fastna för någonting som någon sedan sliter ur händerna på en är inte precis en önskad effekt. Det som allt för ofta händer nuförtiden, verkar det som, så är det bara ena parten som ville lämna över sig helt och fullt i den andres vårdnad och tryggande famn. Men förstå att man är två i denna situation för att få någonting att fungera. Man kan inte dra i den andres trådar och leka marionett dockor för länge, det kan fungera en tid. Men vet du vad din lilla tråd dock gör när du har släppt trådarna och gått för natten?( Man ska inte går runt och gruva sig och vara misstänksam, det håller aldrig. Men du vet inte hur dina tankebanor går om du jämför med motparten. Där kanske det bara finns, ett vi får se. Inga krav, hur skönt som hellst, men om det inte finns några krav och inga riktiga svar, hur ska man då veta hur allting ligger till?, hur ska man kunna stå rakryggad och möta andras ögon och förklara något som man inte förstår själv..?)
Man vet ingenting, frågar man inte så får man ingenting veta. Men har man kurage nog att fråga så får man inte alltid det var man velat ha.

Seriöst nog borde man spendera mer tid framför spegeln, lära sig att älska sig själv och det man göra och faktiskt tycka om sina brister, då har man ju den ideala partnen framför en. Ingen som säger emot den, bara en som håller med och visar sitt stöd, genom att alltid titta på en.


Någon som hörde? '' You loved , your fought and you lost but you must walk tall''