Alla får ha den här känslan av att allting sviker, släpper och att det inte finns någon bekräftelse.

Jag vill hålla för öronen, inte lyssna och göra precis som jag vill. Kunna säga nej, Vill inte ens behöva förklara mig. För vad tjänar den här lilla förklaringen för mitt Nej till?...Ingenting. Ingen som iaktar och lyssnar. Läser mina läppar och vill förstå. Göra som man vill utan konsekvenser, att ingen nämner en suck om vad man ska eller borde göra. Helt tyst, bara för en stund. Ett jäkla tjat och skällande. Man stå ut i bland, men, det drabbar även andra.

Såg en sak idag och jag ville bara sluta mig. Situationen som varit med förut, den var så behaglig, men samtidigt smärtsam, sjukligt nog så ville jag bara ha allt det igen. Allt det som jag faktiskt aldrig hade på riktigt. Men det som var ett då och som betydde något, även fast det bara var en ''teater'' så kändes det riktigt för en stund. Eller jag inbillade mig det i alla fall. Vet att allting är så mycket bättre nu, men jag är människa. Vi nöjer oss inte med mindre, och vi nöjer oss aldrig med någonting. Skulle vi få världen i våran hand så skulle inte ens det vara nog. Vi skulle vilja ha rymden också. Och det som finns gömt bakom det.