Ja, som man säger, man måste vara längst ner på botten för att kunna ta sig till toppen. Jag menar, är man redan på botten så kan det inte bli värre...Eller?

Usch, när man får det så vill man inte ha det. När man känner tvivel så blir man frustrerad. När du är ensam vill du ha sällskap. Om man är nöjd då? det är man aldrig vi är människor och vi känner aldrig lättnaden över att faktiskt nöja oss med vad vi har.

Satt och såg på tv idag, en äldre dam som var dressyryttare, hon såg så otroligt avslappnad ut, hon såg ut som om hon inte visste ordet utav problem. Lättsamt skojade hon om att hon missade en gigantisk tävling för att hennes häst blev skadad innan. Hon tog det chill och sa att det inte var hela världen, och var så lätt vindlig och hon tränade den otroligt duktiga hästen fortfarande och hon älskade den så mycket så hon ville inte göra sig av med den och börja tävla stort igen bara för att. Hon skojade och sa att han skadade sig väl ändå snart igen och flinade lite.Det var precis som om hästen var en busig liten pojke osm alltid hittade på hyss, Hujeda mig, tusan vad jag saknar min häst.  Jag tro sjutton att  jag ska gå till stallet på en gång och krama honom.

Just detta fick mig att längtar efter åldern, att få göra sig klar och ha gått sin jädara utbildning. Att få sin kunskap och att få jobba och åka på bravader och bara plöja igenom livet och helt plötsligt bli 34, slå sig till ro med det liv man älskar och slippa all stress och, jag måste göra de, och jag måste gör det där. Åh vad jag längtar tills jag blir gammal och slipper alla resor och roligheter. Låt mig blir 34 och då ska jag blogg igen och skriva om, Låt mig få blir 18år igen! Snälla, ta mig tillbaka och låt mig får återuppleva mina resor runt om i världen och låt mig få studera igen, lära mig nya saker och vara ung! Igen! Snälla...och snälla låt mig slippa karln han är som en finne i röven. Vart tusan har jag lagt skillsmässopapperna?